I Sveriges riksdag har vi en period efter riksdagens öppnande där riksdagsledamöter får lägga motioner. Denna tid kallas den allmänna motionsperioden. Redan mitt första år som riksdagsledamot såg jag vilken charader detta är. Vad som chockade mig var hur stor andel av riksdagens mankraft och tid som går åt att leka med i denna lek.

I år lades det 3414 motioner, av dessa kommer förvisso endast en bråkdel att gå igenom. Men det är inte vad som är provocerande, den absoluta majoriteten av dessa motioner kommer det inte ens yrkas på. Man bemödar inte ens få dem att gå igenom. Tvärtom har nästan samtliga partier som policy att avslå samtliga enskilda motioner – även sina egna – och särskilt om man är i regeringsställning och de riskerar bli verklighet.

De motioner som yrkas och voteras om är parti- och kommitémotionerna från oppositionen. Där partiledare eller utskottsledamöterna i olika partier lagt fram. De enskilda motionerna som tidningarna räknar ihop och sammanställer som i ”latast och flitigast i riksdagen”-listor dör en oftast en helt tyst död. Varje år får tjänstemännen i riksdagen sammanställa och behandla dessa motioner – men väl när utskottet behandlar dem så väljer partierna att bara yrka på sina parti- och kommitémotioner.

De enskilda motionerna blir det avslagsförslag på om ingen ledamot går upp i talarstolen i den efterföljande debatten och explicit yrkar på motionen i fråga så avslås de automatiskt vid en votering under ”övriga punkter”. Av de 21 000 motioner som behandlats under de 6 år jag suttit i riksdagen, om jag inte missminner mig så har detta skett två(!) gånger. En gång av misstag. Därutöver innehåller motionerna nästan aldrig skarp lagtext – det är bara s.k ”tillkännagivanden”. Det är häpnadsväckande att vår lagstiftande församling har blivit så kastrerad på lagstiftning och enbart är ett filter för regeringens propositioner.

”Sätter frågan på agendan”

Ett vanligt argument är att den enskilda motionen sätter frågan på agendan, något som helt enkelt inte är sant. Just mängden motioner som harvar igenom systemet motarbetar själva syftet med detta. Att använda en av parlamentarismens viktigaste instrument som någon slags anslagstavla är en förvånansvärd respektlös handling.

Denna respektlöshet verkar ha satt sig ordentligt, då vi idag har motioner om att introducera hunddagis på riksdagen, införa kebabpizzans dag och bevarandet av nyckelharpan. Motionsinstrumentet används just som en anslagstavla – men precis som en anslagstavla med 3500 lappar så kommer de knappast att hamna på agendan.

Många av de lagda motionerna är sk. återanvända motioner. Det är samma motion som läggs år efter år, men där ledamoten aldrig yrkar på dem eller ens försöker få dem att gå igenom. Men varje år ska dina skattepengar läggas på att hantera dem. Jag har under mina 6 år aldrig haft en enda kollega som kontaktat mig och velat lyfta just sin enskilda motion till ett bifallsyrkande, varken från mitt eget eller någon annat parti.

Kasta sten i glashus

Hörru, Hanif, har du lagt några motioner? Det är frågan ni borde ställa er just nu. Svaret är faktiskt ja, 3 st. Före valet 2014 hade jag pitchat in några skolpolitiska förslag till partiet. Många av dessa mottogs varmt men man ansåg sig inte ha tid att förankra dem. Efter valet 2014 skrev partiet ihop några partimotioner på dem men föll kort i förankringsprocessen igen.

Jag fick frågan om jag kunde överta dem och lägga dem som enskilda motioner, jag tvekade – jag ville inte bryta mot min policy att inte lägga några motioner – men övertalades till sist med argumentat att partiet ändrade sig kunde man ju alltid yrka på dem. Tjii fick jag. Klart man inte gjorde det.

Att motionernas innehåll senare blev officiell partipolitik och från och med i år är en del av vår budget har inget med att motionen lades i utskottet att göra. Det hade de blivit i alla fall, då de är väldigt bra policy. Som en av de titellösa enskilda riksdagsledamöterna som haft störst påverkan på partiets politik kan jag gott och gott rekommendera alla att inte lägga några motioner alls. Ja, det är lite kaxigt att säga så, men vi har ju faktiskt riksdagsledamöter som motionerat om att ”Avskaffa jantelagen”.

 Det är medias fel

Jag kan säga detta ostraffat, för jag kommer från Stockholm – där vi inte har en fungerande lokalpress. Vi har de stora nationella tidningarna som oftast anser sig själva att vara för viktiga för att sitta och räkna sina lokala riksdagsledamöters motioner. Men när jag pratar med kollegor som lagt 30 – 40 – 50 motioner så är svaret alltid detsamma: – Jag vill inte bli uthängd som lat av lokaltidningen. Jag lägger dem så jag inte är den som lagt minst antal motioner.

Att journalister tror att antalet inskickade motioner är på något sätt en indikation på ens effekt som riksdagsledamot är provocerande okunnigt. Det visar på en kunskapsnivå av vårt demokratiska statsskick i paritet med en mellanstadieelev. De får faktiskt ta och skärpa sig och istället lägga lite tid på att ta reda på vilken policy riksdagsledamöterna faktiskt får igenom hos sitt parti eller parlament.

Faktum att denna mediala pinnjakt är demokratihämmande – den tid som kan läggas på att utforma riktig politik läggs på att hantera och avslå halvkassa motioner utan någon form av skarp lagstiftning i dem.

Att krasha riksdagen under en minut.

Ett roligt experiment vore att visa hur ohållbar denna motionsinflation är. Det räcker med att en riksdagsledamot går upp och yrkar bifall på alla motioner från talarstolen. Det hade förlängt voteringstiden så pass mycket att riksdagsledamöter hade inte kunnat göra något annat än att avslagsvotera om dagarna. Riksdagen hade blivit förlamad med hjälp av ett fåtal ord några gånger från talarstolen.

Påminn mig att göra detta innan jag slutar med politiken. Tills dess kommer jag vägra lägga motioner.