Många drar en höger/vänster analys kring detta val, något som i grunden är felaktigt. EU-valet är tillräckligt abstrakt för att folk inte ska titta ner i den egna plånboken, men samtidigt är parlamentet tillräckligt konkret för att man inte ska endast lägga sin röst på fluffiga tal.
Det i grund och botten är det bra att vårt samhälle kommit så långt att folk bryr sig om sin omvärld och miljö. Men det är synd att MP fångar den trenden bara på grund av sitt namn. Det måste vara utgångspunkten. Inte att det nu finns det en ny vänster till vänster om S som ska bekämpas.
Unga högutbildade i storstäder har lämnat M för MP. M har gått från att vara störst bland högutbildade till att ha hälften av vad MP har. Tror inte detta är en höger-vänster fråga, utan att ”The Creative Class” bryr sig (ytligt) om späckhuggare, skräpöar i havet och drönarkrig mer än om den egna plånboken för att den är säkrad och välfylld efter alliansens skattesänkningar.
Andelen högutbildade och andelen människor som bor i storstäder har ökat och forsätter öka kraftigt. Det är denna grupp som är nyckeln till problemformuleringsprivilegiet.
Samtidigt har vi ett samhälle som inte tillhör den kreativa välmående medelklass i storstäderna som står utanför den utdelning av tillväxt som kunskapssamhället ger. Dessa lever i en ekonomi som är konstant, det finns 300 arbetare och 75 tjänstemän i den ena fabriken på bygden och 120 arbetare och 25 tjänstemän i den andra. Snacket om dynamisk ekonomi är svår att sälja in till dessa grupper, och invandringens fördelar. Tio invandrade grannar när ett nytt sparpaket läggs på den slimmade svenska industrin skapar grogrund för de som säger nej till invandring, utan att någon behöver vara rasist för den delen, men såväl protektionist.
I detta samhälle har samtliga äldre partier gått ner i spagat, med en fot där vi försöker vinna en medelklass som känner sig pressad på landsbygden och med en annan i en växande medelklass vars värderingar inte fångas upp av moderaternas retorik.
Därför ska vi akta oss för de som påstår att vi ska vrida tillbaka klockan på Moderaterna, att bara vi blir det gamla försvarsparti som är kapitalets stora försvarare så kommer allt bli frid och fröjd igen. Det finns nämligen ingen fakta, varken demografiskt eller opinionsmässigt som stödjer den idén. Valdeltagandet i moderata fästen har varit god, det finns inga hypotetiska ”äkta moderater” som satt sig på soffan.
Det parti som lyckas vara såpass vig att ha foten i båda dessa poler som växer har allt är vinna. Frågan är om det är möjligt.