Jag kom som ensamkommande flyktingbarn till Sverige när jag var tre år. Efter att tvingats tigga pengar på gatan i Oslo har jag under hela min uppväxt bott på barnhem och i ett dussin olika fosterfamiljer. Det nätverk som smugglade mig till Sverige duperade år efter år det svenska systemet och kunde med hjälp av skattemedel fostra heliga krigare.
Många av de jag växt upp med blev också soldater. Några av dem är nu också döda efter strider och terrorism i Mellanöstern. Andra blev bara sårade i själen av deras uppväxtvillkor och tillhör det vi brukar kalla det svenska utanförskapet. Utan kärlek, utan familj, utan trygghet som barn är det svårt att hamna rätt i livet. Till allt detta tänker jag återkomma vid ett annat tillfälle, men här vill jag göra en enkel poäng: Jag har lätt för att anpassa mig. Hur jävligt det än har varit har jag gjort det bästa av situationen. Med hjälp av att gilla läget och göra mitt bästa kunde jag bryta upp med mitt förflutna och lära mig bra svenska, skaffa mig en utbildning, ett jobb, ett företag, en bostadsrätt och en flickvän jag älskar. Till och med fick jag som 23-åring förtroendet att bli riksdagsledamot.
I ett hänseende har jag överbrukat det förtroendet – jag har twittrat för nedlåtande om några personer. Använt mig av väl skarpa formuleringar. Förvisso har de flesta attackerat mig grovt och jag har försvarat mig, men det ursäktar ändå inte. För mig är den här mekanismen mer än en herrepåtäppanlek på twitter, jag måste lära mig att mina livsvillkor radikalt har förändrats. Som utsmugglat barnhemsbarn har jag alltid kunnat svinga vilt ur underläge. Varje verbal träff har varit en upprättelse. Nu är det inte så längre. Jag är riksdagsledamot och ska agera därefter.
Jag har inte bara argumenterat hårt mot dem som angripit mig som person. Några som jag upplever attackerar Sverige och det som är typiskt svenskt har också fått några arga tweets. Tack vare Sverige, svensk öppenhet och den tolerans som finns här lever jag. När det attackeras eller ifrågasätts blir jag osakligt upprörd. Senast ut var Roland Poirier Martinsson som i starka ord dömde ut Pridefirandet. Som jag upplevde det, en attack på den svenska mångfalden och progressiviteten.
Jag har lärt mig av detta och ska bättra mig. Men min poäng är en annan och det var därför jag i början tog upp att jag har lätt att anpassa mig. För första gången har jag dock svårt för att anpassa mig. De olyckliga personangreppen är någon promille av mitt twittrande, men faktum är att de andra mer än 99 procenten också ifrågasätts starkt. Det är till detta jag har svårt att anpassa mig. Det finns en medialogik där folkvalda politiker är hänvisade till förutbestämda och missgynnsamma format. Stort utrymme får bara skandaler och misskötsel. Med internet finns en möjlighet att istället direktkommunicera med människor, utan att vara hänvisad till en undanskymd plats i mediehagen. Tyvärr är politiker rädda för direktkommunikation med väljarna just eftersom allt de då säger kan vändas och vridas emot dem i valfri tidning. Till den rädslan kommer jag inte anpassa mig. Det får bära eller brista.
Jag har också svårt att anpassa mig till den logik som äldre generationer har byggt upp kring språk och kommunikation. Den reser nämligen ett frågetecken kring om vi som i det avseendet är mainstream 80- och 90-talister överhuvudtaget får vara med i det offentliga samtalet på våra villkor. Vi är vana vid att kommunicera på ungefär 100 tecken via SMS och twitter. I den kommunikationen spetsar man till saker, nyanser försvinner och grova förenklingar är en självklarhet. Någon dag kommer säkert en nobelprisvinnare ge ut 100-teckenspoesi, men fram till dess måste också detta sätt att kommunicera få vara en del av det offentliga samtalet. Till rädslan för bit-svenskan kommer jag heller inte att anpassa mig.
Slutligen finns det ändå ett behov av att bli lite vänligare mot varandra på nätet. Jag ska försöka fotsätta vara tydlig, rolig och tillgänglig, men på ett justare sätt. Det viktigaste är trots allt att vara snäll.
Under julledigheten åker jag iväg till Toronto och hälsa på min moster och fira jul, kommer inte ha tillgång till mobildatanät i några dagar och så det kommer faktiskt bli dags för mig att göra något jag planerat länge!
