I Sverige ljuger vi så oerhört, vi ljuger så oerhört till nyanlända. Vi påstår att vi gillar olika, att man är välkommen in i samhället (samhället, inte Sveriges geografiska gränser) utan att behöva göra avkall på några av sina kulturella preferenser. När vi i själva fallet inte gör det.

Diskussionen kring kommunala badhus som inför könssegregering drar detta till sin spets. Att könssegregering är en kulturell preferens hos vissa grupper är ju knappast en hemlighet, men menar vi verkligen allvar med att ”Vi gillar olika”?

När det kokar ner till handling så visar det sig att vi ljuger. När vi lyfter exempel på lyckad integration från Zlatan, Drottningen till entreprenörer och akademiker så visar det sig, om man skrapar bara lite på ytan, att vi oftast menar assimilation.

Det går det enkelt att göra ett lackmustest.

Hade du bjudit hem någon som hade avkrävt din syster, din flickvän, din mor eller din fru att vistas i ett annat rum när denne är på middagsbesök?

Om svaret på denna fråga är nej, så kan du ge dig fan på att detta inte endast kommer återspeglas med middagsbesöken, utan på våra arbetsplatser, i våra föreningar och i våra skolor. Det är minsta vi kan göra är att vara hederliga och ärliga mot alla som invandrat från andra kulturer som har vissa preferenser som står i strid mot våra, så de slipper stå i farstun och vänta på att bli insläppta.