Dataspelskultur är också kultur

Det är festivaltider, ungdomar runt hela landet samlas i lera, glädje och fest för att lyssna på sina favoritartister och upptäcka nya talanger. Samtidigt kan vi konstatera att det inte alltid är enkelt att få festivalerna att gå ihop. Hultsfreds bortgång och begravning är ett bevis på detta.

Trots det ska man komma ihåg att det oftast är stora satsningar från kommunerna som sätter den ibland närmast okända orten på kartan. Kommunen Hultsfred gick in med 7 miljoner för att stödja den döende festivalen. Sveriges största festival Peace and Love i Borlänge kommun gick trots både publikrekord och kommunala subventioner i miljonklassen med förlust.

Men runtom i Sverige har en ny festivalform växt fram som en konsekvens av den nya kulturform som tar sin plats i det svenska samhället. Jag talar om datorspelen – en verksamhet som engagerar allt fler ungdomar. I Stockholm är det inte kulturhuset och dess filmkvällar som samlar ungdomarna, inte heller är det de kommunala ungdomsgårdarna. Det är i stället på Inferno Online på Odenplan de samlas. Norra Europas största internetcafé fyller dag som natt sina 400 datorplatser med spelande ungdomar. Det är osubventionerat. Ungdomarna betalar själva för att umgås och spela dataspel i en drog- och alkoholfri miljö.

Att inte se datorspelande som en kulturform är att vara blind för framtiden.

Datorspelande får inte de skattepengar i stöd som de andra kulturformerna lever av. Ändå har datorspel sedan länge omsatt mer pengar än filmindustrin — vars festival i Stockholm för övrigt betalas av skattebetalarna till 100 procent.

Sedan 1997 har Dreamhack arrangerat världens största datorfestival som drar killar och tjejer från hela Sverige. Dreamhack betalar avgift och hyra till det av kommunen ägda Elmia i Jönköping. Dess arrangörer och sponsorer har medvetet valt att lyfta dataspelsfestivalerna från mörka källarlokaler till en öppen och välkomnande arena.

Dreamhack får till skillnad från andra kulturformer inte en krona av skattebetalarna.

Men ändå jagar Skatteverket dem med näbbar och klor. Skattemasen vill ha en högre moms på Dreamhacks entréavgift jämfört med andra kulturverksamheter.

I Sverige är vi som spelar dataspel uppenbart diskriminerade:

* Trots flertalet globalt prisade och professionella spelare och lag så vägrar Riksidrottsförbundet se det som en idrott eller sport.

* Trots våra världsrekord i datorfestivaler så förvägras de rätten att räkna arrangemanget som en kulturform.

* Trots att över 80 procent av alla svenskar spelar datorspel ses det inte som en folkrörelse.

* Och trots att den svenska dataspelsindustrin producerar globala bästsäljare, där entreprenörerna på företaget DICE förra året ensamt omsatte mer än alla svenska bokförlags export av böcker och rättigheter, inklusive Stieg Larsson, förvägras de den särställning andra kulturformer har i Sverige.

Att inte låta datorspelande konkurrera på samma villkor som annan kultur är inte bara orättvist utan hämmande för Sveriges framtida konkurrenskraft i en globaliserad värld. Hur vi än vrider på det, hur vi än moraliserar om kulturens form och drift så är datorspelande en del av nutidens och framtidens kultur.

Vi måste inse, från föräldrar till kulturministrar, från skattemasar till finansministrar att straffbeskattning av dataspelsfestivaler inte är rätt väg att gå.

För ett modernt Sverige med ett modernt kulturliv så behövs det en levande dataspelscen. Jag är övertygad att bland Dreamhacks oceaner av datorer gömmer det sig en framtida Ingvar Kamprad i The Sims, en framtida Stieg Larsson i dataspelskapande eller en framtida Zlatan i Counter-strike.

HANIF BALI (M)

Riksdagskandidat Stockholms Län

Publicerat på SvD Brännpunkt.