Det har blivit en diskussion om moderaternas åsikter kring försörjningskravet om anhöriginvandringen. Det går helt enkelt ut på att man måste ha en lön och en enkel bostad för att kunna vara sponsor till en anhörig. Det spinn som media har påbörjat ivrigt påhejat av ”liberaler” i främst andra allianspartier saknar all form av verklighetsförankring.

I sin ton vill man göra gällande att detta skulle vara en ny position. Något som helt enkelt inte är sant. Moderaterna har haft denna åsikt sedan 2005. Vi har presenterat detta ett flertag gånger innan, 2009, 2012, 2013, 2014. Att som DN eller som diverse tyckare försöka klistra främlingsfientlighet på åsikten att man ska försörja sin egen familj istället för att skicka notan till skattebetalarna är minst sagt bisarr, speciellt när det kommer från människor som kallar sig liberaler.

Den andra felaktigheten är att man skapar som vanligt en falsk dikotomi. De ger bilden av att anhöriginvandring är enbart splittrade familjer med småbarn av krig, därför kan vi inte ställa krav på anknytningspersonen att inte vara bidragsberoende för att få hit sin familj.

Det är ju barn det handlar om till största delen och där tycker inte heller Moderaterna att man ska skärpa kraven. Det blir bara symbolpolitik. – Johanna Jönsson (C) till DN.

Mellan 1980 till 2013 har 714 320 personer anhöriginvandrat till Sverige. Av dessa var endast 20% flyktinganhöriga. Att låta denna minoritet av anhöriga få vara en våt filt över resterande 80% är barockt.

Mellan 2008-2012 var 70% av de totala anhöringinvandringen så kallade ”nyetablerad anknytning”. Det är en överhängande del kvinnor som tillhör denna kategori. Det är alltså inte barn, det är inte splittrade krigsflyktingfamiljer. Det är distansäktenskap.

Det är med andra ord helt nya äktenskap med personer som man känt under en kort tid, det vanligaste scenariot är att man åker till Thailand eller ett av våra vanliga invandringsländer som Irak, Serbien eller Iran. Man gifter sig, kommer tillbaka till Sverige och går till migrationsverket och vill ta hit personen i fråga.

Ungefär en tredjedel av kvinnor som anhöriginvandrar gör det direkt till ett liv i socialbidrag. En direktbiljett i bidragsberoende.  Något som inte bara försenar inträde till den svenska arbetsmarknaden till den nya make/maka utan även försvårar anknytningspersonens inträde till arbetsmarknaden då bidragen justeras uppåt på grund av att hushållet växer. Man får ökade marginaleffekter helt enkelt. Att ha synpunkter på denna huvudlösa konstruktion utmålas som ”inhumant”.

Min mor envisades att endast låta mig flytta ihop med tjejen och skaffa familj när vi hade råd att försörja oss själva, hade pluggat klart och etablerat mig på arbetsmarknaden. Att staten skulle bygga sitt anhöriginvandringssystem på klokskaper som är självklara för varenda förälder i världen verkar vara för ”inhumant”, det som gör det märkligt är att många av dessa personer har mage att i samma andetag kalla sig  ”liberaler”.