Rasism som magkänsla.

Jag såg en märklig tweet igår. Förvisso är twitterdiskussioner sällan intressanta, men denna tråd lyckades sammanfatta vår postmoderna samtid. Den försökte ”problematisera” Charlie Hebdo ur något slags hudfärgsprincip. Det var Johanna Frändén en sportjournalist från Aftobladet som ibland även idkar kulturtexter.

Jag försöker göra poängen för Johanna Fränden att uppfattning av olika yttringar inte är beroende av folks hudfärg, därmed är hudfärgsanalyser av dessa karikatyrer bisarra. Om man känner sig kränkt eller ej av CH:s karikatyrer har ju med din egen moraliska, politiska och personliga karaktär att göra. Om man skulle erkänna Johanna Frändens logik vore det att samtidigt erkänna att innehållet av människors moraliska, politiska och personliga karaktär avgörs av ens hudfärg, av ens DNA, av mängden melanin i min hud.

Charlie Hebdo är rasister

Då kommer Johanna Fränden med ett märkligt påstående, nämligen att Charlie Hebdo är en rasistisk tidning som tillskriver hela etniciteter med just moraliska egenskaper.

Om detta vore sant skulle jag ge Johanna Frändén rätt, nämligen om man tillskriver en hudfärg eller etnicitet egenskaper så vore det rasism –  därav självklart att de med dessa hudfärger eller etniciteter tar illa upp. Jag ber om bevis, jag frågar henne om hon kan ge ett exempel på när Charlie Hebdo tillskriver etniciteter vissa egenskaper. Hon svarar med denna bild som enligt henne är rasistisk:

CHARLIE-HEBDO.0 Titeln på bilden säger ”Boko Harams sexslavar är arga”, ”Rör inte våra bidrag”. Jag länkar till Huffington Post och till Vox förklaring av denna bild:

On the surface, then, it would appear that the magazine is ridiculing Nigerian human trafficking victims as welfare queens; hence the outrage among non-French readers. However, that is not actually what the cover is conveying. In many ways it’s saying the opposite of critics’ interpretations.

French satire, as Vox’s Libby Nelson explained, is not so straightforward as it would seem; jokes usually play on two layers. In this cover, the second layer has to do with French domestic politics: Charlie Hebdo is a leftist magazine that supports welfare programs, but the French political right tends to oppose welfare for immigrants, whom they characterize as greedy welfare queens cheating the system.

What this cover actually says, then, is that the French political right is so monstrous when it comes to welfare for immigrants, that they want you believe that even Nigerian migrants escaping Boko Haram sexual slavery are just here to steal welfare. Charlie Hebdo is actually lampooning the idea that Boko Haram sex slaves are welfare queens, not endorsing it.

That’s what’s tricky about two-layer satire like Charlie Hebdo’s: the joke only works if you see both layers, which often requires conversant knowledge of French politics or culture. If you don’t see that layer, then the covers can seem to say something very different and very racist.

– Vox

Charlie Hebdo är inte rasister, men uppfattas som rasistiska.

Med andra ord så försöker Charlie Hebdo illustrera själva motsatsen till den rasism som Johanna Fränden anklagar dem för. Jag ber henne, som själv är verksam i Frankrike att sätta Charlie Hebdo i sitt rätta kontext. Henne svar blir detta:

Nu byttes plötsligt argumentationen när Frändén inte lyckades bevisa sitt påstående, från att Charlie Hebdo idkar rasistisk karikatyr, så friskiver hon dem från den anklagelsen och istället utgår ifrån icke-insattas upplevelse av Charlie Hebdo. Postmodernismens kärna, det spelar ingen roll om det var en kyss eller en örfil. Det viktiga är hur de med tolkningsprivilegium uppfattar din handling.

Inte nog med det, faktum är att trots att Charlie Hebdo inte idkar rasism, så är deras karikatyrer för intellektuell för förbipasserande. Det är enligt Frändén för mycket begärt av de med en högre mängd melanin i huden som blir kränkta av CH att göra en intellektuell slutsats.

 

Någonstans här börjar jag ge upp. Charlie Hebdos publiktationer är alltså problematiska, inte för att de gör något fel, inte för att de idkar rasism, inte för att de knivskarpt framhäver den franska högerns kollektivisering av immigranter som bidragssnyltare. Utan för att Frändéns vänner känner sig, på helt felaktiga grunder, kränkta.

Charlie är rasister igen.

Med andra ord har Charlie Hebdo för få läsare för att deras för Frändén ”vänsterintellektuella slutsatser” ska vara sanna, sanningen är alltså inte något som kan bäras av en ensam person, sanningen är vad det största kollektivt känner. För Fränden är rasism något flytande som definieras genom att samtliga parter känner efter. Tänk om vi hade översatt det till hennes yrkesroll som fotbollsjournalist. Nämligen att ett mål inte är ett mål, det är ju inte upp till en part att definiera ett mål, vissa kanske upplever ett mål som stolpe ut och någon sanning finns inte – allt är bara en känsla.

Nu bytte Frändén fot igen, från att varit rasister, sen missuppfattade som rasister, är de rasister igen. Jag börjar avveckla mitt engagemang i efter hennes märkliga inkonsekvens.

Inget dramatiskt, som ni märker har debatten hållit en god ton. Men nu plötsligt går någonting, någonstans sönder hos Johanna Frändén.

God ton.

Jag får väl skicka ett tackkort till Frändéns föräldrar och visa min tacksamhet att inte behöva utstå rasism. Att hålla världen ren från rasistiska handlingar är tydligen enbart en uppfostringsfråga, inte en intellektuell, rationell och moralisk fråga.