Johanna Jönsson som är riksdagsledamot för centerpartiet men även migrationspolitisk talesperson har skrivit ett inlägg om moderaternas försörjningskrav.

JJ diskuterar ingående och sakligt hur hon ser på frågan. Delvis med detta:

För även om vi skulle införa utökade försörjningskrav så skulle det bara minska antalet personer som söker sig hit med en liten, liten del.

– Johanna Jönsson

Här blir jag lite konfunderad. Delvis för att Jönsson gör två fel, för det första så utgår hon helt enkelt ifrån att de som idag vill ta hit sin nya partner aldrig kommer komma i arbete och kunna uppbära ganska enkla krav som en vanlig lön och en dräglig bostad. Vad försörjningskravets effekt är att man skjuter upp sin anhöriginvandring till en tidsperiod där man kan försörja personen i fråga – inget annat.

För det andra utgår hon ifrån att de som berörs av av detta skulle vara väldigt få. Känner Johanna Jönsson inte till hur svensk migrations komposition ser ut? Faktum är att den icke-humanitära anhöriginvandringen (m.a.o. exklusive flyktinganhöriga, hädanefter kallad anhöriginvandring) är den allra största delen av den migration som Sverige har ett försörjningsansvar för – Det är inte ”en liten, liten del”. Se för er själva:

Faktum är att denna graf är missvisande. Kategorin flyktinganhöriga ger bilden av att det endast är familjeåterföreningar, faktum är att om en flykting som kommer till Sverige och får bifall på sin asylansökan och inom två år gifter sig så räknas den nya partnern som flyktinganhörig. Hela 40% av av flyktinganhöriga är barnlösa som ger en viss indikation på hur nyetablerade de är.

Jönsson skriver själv att hon har svårt att förstå sig på statistiken och skriver att förra året var det ”endast” 15 000 räknades till gruppen ”nyetablerade relationer”. Detta stämmer inte. Tyvärr verkar det som att hon tittat på 2014 år siffror fram till november samt blandat ihop begreppen. År 2013 var det 18 541 anhöriginvandrade (ex. flyktinganhöriga). Av denna grupp är runt 90% nyetablerade relationer. Jämför denna siffra med de 28 532 som fick asyl förra året, jag skulle inte våga att kalla det för en liten siffra.

Från den statliga AKKA-utredningen kan vi läsa ännu mer fakta om anhöriginvandringens komposition. Endast en tredjedel av anhöriginvandringen är gifta med en inrikes född person, 2/3 invandrar till en anknytningsperson som är utrikes född och oftast väldigt tidigt när personen i fråga inte är förankrad på arbetsmarknaden. Vi kan även läsa att det endast är en minoritet av anhöringinvandrare som kommer till Sverige har barn.

Det är nästintill barockt att som Johanna Jönsson försöka påskina att detta handlar om barn. Som vi ser i graferna till höger så är det ganska tydligt att det är en väldigt liten andel av anhöriginvandrarna och de som fått sitt asyl bifall som har barn.

Att som Jönsson försöker samtidigt att relativisera det faktum att hela 30% av anhöriginvandrarna går rakt in i försörjningsstöd är inte acceptabelt. Med tanke på att endast 4,5% av befolkningen lever på existensminimum är det en smula häpnadsväckande att man så nonchalant avfärdar det faktum att det är en överrepresentation på 660%.

Efter 5 år i Sverige är endast 40% av anhöriginvandrade kvinnor i sysselsättning.

Det man lätt glömmer är att barnlöshet vid invandringsåret knappast ett långvarigt tillstånd. Samtliga av dessa barn kommer tillhöra det Håkan Juholt definerade som ”barnfattigdom” och kommer ärva sina föräldras svaga förankning på arbetsmarknaden – istället för att låta anknytningspersonen etablera sig på arbetsmarknaden före anhöriginvandring.

Det är ingen hemlighet att en barnlös eller ensamstående har mycket lättare att ta arbeten på obekväma tider, att flytta dit jobben finns eller ha möjligheter att ta deltidsjobb i kombination för studier och få in en fot på arbetsmarknaden jämfört med en person som har barn.

Detta är inte som det påstås en försumbar summa för statskassan. Kostnaden för försörjningsstödet kan inte räknas i kronor och ören i statskassan. Se Malmö eller Södertälje, Husby och Angered där mer än var 10:e medborgare lever på existensminimum. Det är försumbara summor i socialbidrag kan man tycka på en budget på 1600 miljarder. Men har man då räknat på priset i samhällskostnad och mänskligt utanförskap?

Är det en så närodlad uppfattning kommunerna anser att långvarigt försörjningsstöd som till 67% uppbärs av utrikes födda är en sådan marginell företeelse att den är försumbar?

Denna databefriade inställning till migration är skadlig – rimligtvis kan man vara emot försörjningskravet av många skäl – men att på sådan nonchalant sätt utgå ifrån sin magkänsla istället för data är skadligt. Men Johanna Jönsson intar en ställning som oavhängigt fakta säger detta:

Men kan man då inte ändå tycka att det är rimligt att den som vill ta hit sin “nya” kärlek också står för försörjningen istället för att det ska belasta de gemensamma välfärdssystemen. Jo, det kan jag i viss mån tycka. Men problemet då är att det med dagens system i praktiken innebär att Migrationsverket ska bedöma vad som är en rimlig levnadsstandard. För den lilla grupp som redan idag omfattas av försörjningskravet har det definierats som att man måste ha ett heltidsjobb, eller motsvarande, och att man måste ha minst två rum i sin lägenhet. Om den som kommer även har med sig ett barn så krävs tre rum.

Men Jönsson argumenterar inte för justering av försörjningskraven, hon argumenterar ju för varför de inte ska gälla fler grupper än den minimala grupp som täcks av det idag. Centerpartiet har knappast framfört det som orsaker till sitt motstånd mot reformen.

Det betyder alltså att det par som vill tränga ihop sig i en etta (rätt vanligt i våra storstäder) och äta nudlar inte har rätt att göra det.

Nu blir jag osäker om jag och Jönsson bor i samma land. Mig veterligen blir det automatisk de gemensamma välfärdssystemets problem när familjer som endast har råd med nudlar bor i en liten etta. Det blir kommunens socialförvaltnings problem när existensminimum inte går att nå, när de får tillökning och vill ha bostad från den sociala kvoten. När barnen växer upp i trångboddhet som hämmar deras studier och hamnar på gatan i stök och kriminalitet blir det samhällets problem. Det blir vårt gemensamma problem.

I ett läge där 29 861 personer  fått asyl i år skulle våra kommuner nog vara väldigt tacksamma om man samtidigt inte pålades ansvaret för ytterligare 15 000 anhöriginvandrare utan att ansvaret hamnade på anknytningspersonen. Det sitter fast 13 000 personer som fått asyl i anläggningar som migrationsverket hyr från campingplatser och liknande.

I mitt förra inlägg kunde ni läsa om min fostermors visdomsord, detta är inte att ta lätt på då hon själv kom som anhöriginvandrare till min fosterfar som hade bott ett fåtal år i Sverige. Han levde som arbetslös på försörjningsstöd, när min lillasyster kom till livet så var det kommunen som fick ansvaret att ordna en större bostad till oss än den andrahands tvåa han hyrde. Det blev en lägenhet i Husby. Så byggs ett utanförskap upp. Om politiker och tyckare i denna fråga ska basera sina åsikter fritt från data vore det klädsamt om de lyssnade på de som levt i detta system.

Ett utökat försörjningsansvar vore om något att ha rätt fokus som löser många av de utmaningar vi står inför.