Lögnen om att vi gillar olika.

badhus

I Sverige ljuger vi så oerhört, vi ljuger så oerhört till nyanlända. Vi påstår att vi gillar olika, att man är välkommen in i samhället (samhället, inte Sveriges geografiska gränser) utan att behöva göra avkall på några av sina kulturella preferenser. När vi i själva fallet inte gör det.

Diskussionen kring kommunala badhus som inför könssegregering drar detta till sin spets. Att könssegregering är en kulturell preferens hos vissa grupper är ju knappast en hemlighet, men menar vi verkligen allvar med att ”Vi gillar olika”?

När det kokar ner till handling så visar det sig att vi ljuger. När vi lyfter exempel på lyckad integration från Zlatan, Drottningen till entreprenörer och akademiker så visar det sig, om man skrapar bara lite på ytan, att vi oftast menar assimilation.

Det går det enkelt att göra ett lackmustest.

Hade du bjudit hem någon som hade avkrävt din syster, din flickvän, din mor eller din fru att vistas i ett annat rum när denne är på middagsbesök?

Om svaret på denna fråga är nej, så kan du ge dig fan på att detta inte endast kommer återspeglas med middagsbesöken, utan på våra arbetsplatser, i våra föreningar och i våra skolor. Det är minsta vi kan göra är att vara hederliga och ärliga mot alla som invandrat från andra kulturer som har vissa preferenser som står i strid mot våra, så de slipper stå i farstun och vänta på att bli insläppta.

Judisk femåring undrar över beväpnad polis utanför dagis

B-EAu8mIgAAx1nD

Judisk femåring undrar över beväpnad polis utanför dagis

Det är väl en tidsfråga innan SR frågar denna oskyldiga kille om hans ansvar för varför han behöver skyddas av tungt beväpnad piketpolis.

Kommer våra kulturskribenter ojja sig över hur onödigt det är att betala för denna pojkes beskydd?

Han provocerar ju med sin existens våldsverkare. Idag rings det ju tydligt att provokation för provokationens skull är ju den största synden. De där fingermålningarna har ju säkert enligt den Lindeborgska logiken inte någon verkshöjd, något som tydligen krävs idag för att man inte ska behöva bli skjuten av mördande fanatiker.

Nu har postmodernisterna och relativisterna uppnått sitt samhällsklimat, där medietyckare propagerar utan att skämmas fritidsgårdar som vapen mot terrorism och höjer varningens finger och stämplingens hand över alla som anser att vi bör stävja terror och hotbilder mot femåringar hårdare än bara ha telefonlinjer till Mona Sahlin.

Samtidigt odlar samma tyckare ett medieklimat där alla röster utom de extrema trängs bort. De kammar hem sina 30 silverpenningar i klickvänliga, obalanserade och osakliga artiklar som antingen gör oss förbannade eller förfärade.

Denna mediala dödsdans kommer leda till en sak. Slutet på de moderata, i ordets ursprungliga betydelse, åsikterna. I ett klimat där varje avsteg från medias gillande gör dig till extremist, samtidigt som riktig extremism är det enda som tidningarna idkar. För klickens skull. För kickens skull.

Där du antingen behandlar våldets apologeter som jättebebisar eller stämplar samtliga som bär deras etniska drag som lika skyldiga.

- Annars blir det inget drag i debatten, ju.
– Vi måste ta debatten, ju.
– Vi måste kunna prata om det, ju.

Men vi kanske ska lära oss något från den Israeliska ambassadören Isaac Bachman, vägra anta premisserna för frågan, vägra acceptera det extrema narrativet, låta dem klippa bort så mycket av sin dödsdans det inte finns något kvar.

Men står vi här, med SWAT-styrkor framför förskolor och stirrar ner i avgrunden. Och avgrunden stirrar rakt tillbaka.

Grattis svenska skattebetalare.

B9fFfsNIEAABfYv

Tack vare Stefan Löfven (och assist från MP) har den svenska regeringen ökat sitt bistånd med 50% till socialdemokraternas systerpartis koaliationsregering med Hamas. Min misstanke är att dessa pengar anser Stefan Löfven är välinvesterade pengar i ”kittet som håller oss samman” – nämligen kultur.

Nu när Stefan Löfven tycker att det är så jobbigt med inrikespolitik så behöver vi en kulturell renässans från Fatah, därför har han utsett Margot Wallström till kulturkansler och vips så har du som skattebetalare blivit sponsor i den ”Palestinska myndighetens” egen Public Service, med nya och helt unika TV-koncept redo att kunna produceras vidare till SVT som tex:

Vi lär små barn och vilja bli poliser så de kan döda judar.

Glöm Robinson, vem vill inte se på: ”Hylla en terrorist + Sweet 16 Birthday”

Tex kan SVT bjuda in den här in-house musikern från Fatahs egna TV-kanal till Stjärnorna på Slottet.  Jag menar vem vill inte se Markoolio göra en ny version av på denna hyllning av en polis som mördade en civil Israel i en terrorattack?

Eller varför inte ”The Real Housewives of Ramallah”:

Tack för du skattebetalare för din insats för fred i världen.

Rasism som magkänsla.

Jag såg en märklig tweet igår. Förvisso är twitterdiskussioner sällan intressanta, men denna tråd lyckades sammanfatta vår postmoderna samtid. Den försökte ”problematisera” Charlie Hebdo ur något slags hudfärgsprincip. Det var Johanna Frändén en sportjournalist från Aftobladet som ibland även idkar kulturtexter.

Jag försöker göra poängen för Johanna Fränden att uppfattning av olika yttringar inte är beroende av folks hudfärg, därmed är hudfärgsanalyser av dessa karikatyrer bisarra. Om man känner sig kränkt eller ej av CH:s karikatyrer har ju med din egen moraliska, politiska och personliga karaktär att göra. Om man skulle erkänna Johanna Frändens logik vore det att samtidigt erkänna att innehållet av människors moraliska, politiska och personliga karaktär avgörs av ens hudfärg, av ens DNA, av mängden melanin i min hud.

Charlie Hebdo är rasister

Då kommer Johanna Fränden med ett märkligt påstående, nämligen att Charlie Hebdo är en rasistisk tidning som tillskriver hela etniciteter med just moraliska egenskaper.

Om detta vore sant skulle jag ge Johanna Frändén rätt, nämligen om man tillskriver en hudfärg eller etnicitet egenskaper så vore det rasism –  därav självklart att de med dessa hudfärger eller etniciteter tar illa upp. Jag ber om bevis, jag frågar henne om hon kan ge ett exempel på när Charlie Hebdo tillskriver etniciteter vissa egenskaper. Hon svarar med denna bild som enligt henne är rasistisk:

CHARLIE-HEBDO.0 Titeln på bilden säger ”Boko Harams sexslavar är arga”, ”Rör inte våra bidrag”. Jag länkar till Huffington Post och till Vox förklaring av denna bild:

On the surface, then, it would appear that the magazine is ridiculing Nigerian human trafficking victims as welfare queens; hence the outrage among non-French readers. However, that is not actually what the cover is conveying. In many ways it’s saying the opposite of critics’ interpretations.

French satire, as Vox’s Libby Nelson explained, is not so straightforward as it would seem; jokes usually play on two layers. In this cover, the second layer has to do with French domestic politics: Charlie Hebdo is a leftist magazine that supports welfare programs, but the French political right tends to oppose welfare for immigrants, whom they characterize as greedy welfare queens cheating the system.

What this cover actually says, then, is that the French political right is so monstrous when it comes to welfare for immigrants, that they want you believe that even Nigerian migrants escaping Boko Haram sexual slavery are just here to steal welfare. Charlie Hebdo is actually lampooning the idea that Boko Haram sex slaves are welfare queens, not endorsing it.

That’s what’s tricky about two-layer satire like Charlie Hebdo’s: the joke only works if you see both layers, which often requires conversant knowledge of French politics or culture. If you don’t see that layer, then the covers can seem to say something very different and very racist.

– Vox

Charlie Hebdo är inte rasister, men uppfattas som rasistiska.

Med andra ord så försöker Charlie Hebdo illustrera själva motsatsen till den rasism som Johanna Fränden anklagar dem för. Jag ber henne, som själv är verksam i Frankrike att sätta Charlie Hebdo i sitt rätta kontext. Henne svar blir detta:

Nu byttes plötsligt argumentationen när Frändén inte lyckades bevisa sitt påstående, från att Charlie Hebdo idkar rasistisk karikatyr, så friskiver hon dem från den anklagelsen och istället utgår ifrån icke-insattas upplevelse av Charlie Hebdo. Postmodernismens kärna, det spelar ingen roll om det var en kyss eller en örfil. Det viktiga är hur de med tolkningsprivilegium uppfattar din handling.

Inte nog med det, faktum är att trots att Charlie Hebdo inte idkar rasism, så är deras karikatyrer för intellektuell för förbipasserande. Det är enligt Frändén för mycket begärt av de med en högre mängd melanin i huden som blir kränkta av CH att göra en intellektuell slutsats.

 

Någonstans här börjar jag ge upp. Charlie Hebdos publiktationer är alltså problematiska, inte för att de gör något fel, inte för att de idkar rasism, inte för att de knivskarpt framhäver den franska högerns kollektivisering av immigranter som bidragssnyltare. Utan för att Frändéns vänner känner sig, på helt felaktiga grunder, kränkta.

Charlie är rasister igen.

Med andra ord har Charlie Hebdo för få läsare för att deras för Frändén ”vänsterintellektuella slutsatser” ska vara sanna, sanningen är alltså inte något som kan bäras av en ensam person, sanningen är vad det största kollektivt känner. För Fränden är rasism något flytande som definieras genom att samtliga parter känner efter. Tänk om vi hade översatt det till hennes yrkesroll som fotbollsjournalist. Nämligen att ett mål inte är ett mål, det är ju inte upp till en part att definiera ett mål, vissa kanske upplever ett mål som stolpe ut och någon sanning finns inte – allt är bara en känsla.

Nu bytte Frändén fot igen, från att varit rasister, sen missuppfattade som rasister, är de rasister igen. Jag börjar avveckla mitt engagemang i efter hennes märkliga inkonsekvens.

Inget dramatiskt, som ni märker har debatten hållit en god ton. Men nu plötsligt går någonting, någonstans sönder hos Johanna Frändén.

God ton.

Jag får väl skicka ett tackkort till Frändéns föräldrar och visa min tacksamhet att inte behöva utstå rasism. Att hålla världen ren från rasistiska handlingar är tydligen enbart en uppfostringsfråga, inte en intellektuell, rationell och moralisk fråga.

Är asylinvandringen driven av välvilja?

Blåkulla

Det kommunala mottagandet har länge varit en diskussion i Sverige. Detta inlägg har främst syftet att lyfta kunskapsnivån på debatten men även att slå hål på några myter om det kommunala mottagandet av asylinvandrare.

När man söker asyl i Sverige får du två val, antingen kan du fixa bostad själv (kallat EBO) eller så fixar migrationsverket dig tak över huvudet på en flyktingförläggning (kallat ABO). I ABO är det meningen att man ska bo temporärt tills man får svar på sin asylansökan (mellan 30%-50% får avslag, beroende på år och konflikternas natur).

Om och efter att du får din asylansökan beviljat från Migrationsverket så börjar Migrationsverket och Arbetsfömedlingen försöka skaka fram en bostad åt dig. Detta är det aktiva mottagandet där lokala politiker kan öppna sina hjärtan.

Om du är EBO boende blir du automatiskt medborgare i den kommun som du bor i när du får ditt asylbeviljan.

Vad jag vill komma till är att det finns två typer av invandring till en kommun. Den ena sker organiskt, till släktingar, andrahandsboenden etc, den andra formen är den byråkratiska där politiker skriver avtal med migrationsverket och arbetsförmedlingen delar ut boendeplatser till asylinvandrare.

Av någon konstig anledning har vi totalt blandat ihop dessa begrepp. När media gör sammanställningar i någon form av kommunal godhetsindex så hamnar Södertälje i topp och Danderyd längst ner. Precis den mediedramaturgi som 68-vänstern älskar. Socialdemokratisk godhet mot Moderat inskränkhet. Men det media gör fel är att blanda ihop den byråkratiska kommuninvandringen med den organiska som är bortom politikernas kontroll.

Därför blir det nästintill tragikomiskt när media beskriver att Södertälje kommun ”tar emot” flyktingar. Att ta emot någon är en aktiv handling, något knappast Södertälje gör, lika lite som en svensk kommun ”tar emot” en inflyttad helsvensk barnfamilj. Södertälje tog aktivt år 2013 emot lika många asylinvandrare per capita som borgerliga Tyresö. Råmoderata Vellinge kommun, som fått sig ett invandringsfientligt rykte tog aktivt emot dubbelt så många asylinvandrare per capita som Södertälje.

Därför måste man skilja på den aktiva och organiska kommuninflyttningen, då den ena beror på kommunal välvilja – den andra på bostadsbestånd.

Den organiska invandringen har helt andra grundorsaker än öppna hjärtan, den mest avgörande faktorn är faktiskt historisk tillgång till billiga hyreslägenheter. Södertälje, Göteborg, Stockholm, Malmö, Botkyrka och andra kommuner som på 90-talet och början av 2000-talet hade stora bostadsbestånd med billiga miljonprogram är de som blir organiska magneter till nyanlända på grund av de invandrare som etablerat sig där.

Den ideologiskt enögde skulle tro att det är den borgerliga fästen av illvilja vägrar ta emot flyktingar, det är något som helt enkelt inte är sant. Snarare är dessa kommuner borgerliga fästen på grund av bostadsdemografin (villaförort alt dyra bostadsrätter), och det är av denna orsak som den organiska invandringen är väldigt begränsad. Med andra ord är det inte konstigt att det flyttar färre nyanlända till Vellinge då det är en villaförort med ett väldigt begränsat utbud av hyresbostäder. Detsamma gäller andra moderata kommuner som Danderyd och Lidingö etc.

Faktum är att det finns ännu fler intressanta exempel, Socialdemokratiska och mångkulturella Sundbyberg och Botkyrka tar aktivt emot en lägre andel asylflyktingar i relation till sin befolkning än Danderyd. 

Det intressanta är ju hur socialdemokratin reagerar på den organiska inflyttningen som sker till dessa kommuner. Socialdemokraternas kongress 2009 lovade att riva upp EBO-lagen helt och hållet. Det drev Södertälje kommun stark, parallellt driver kommunen att riksdagen bör skapa en lagstiftning för ett kommunalt veto mot att invandrare får flytta in i kommunen. Med andra ord vill Socialdemokraterna ha det precis som i de borgerliga fästena, nämligen full kontroll över ”volymerna”.

De verkliga hjältarna är små kommuner som Ragunda, Storfors, Sorsele och Avesta som aktivt tar emot förvisso få i absoluta tal, men ett hög andel nyanlända i relation till sin befolkning.

Jag påstår inte på något sätt att borgerliga kommuner på något sätt skulle vara ”godare” eller bättre än dessa kommuner i denna fråga. Min enkla synpunkter är att vi alla är lika goda kålsupare. Det som stör mig är den allmänna uppfattningen om dessa kommuners godhet.

Det bästa sättet att döda en patient är att feldiagnostisera den, detsamma gäller politiska problem. Om vi tror att problemet med att inflyttningen till Sveriges kommuner är ojämt är bristen på godhet eller välvilja så kommer vi landa i felaktiga slutsatser, som Löfven gjort med sin flyktingskatt på kommuner med låg organisk invandring.

Så den stora anledningen till att det inte flyttar in fler flyktingar organiskt till Lidingö, Danderyd och andra starka borgerliga kommuner är densamma som varför det inte flyttar in fler vanliga svenskar till dem. De populeras av NIMBY:ister som vägrar byggnation och vi har gett dem den kommunala lagstiftning i form av PBL, och extremt generös möjlighet att göra vilken slyskog som helst till naturskyddsområde.

Faktum är att en enkel lösning på detta problem är att vända på den svenska planlagarna, att istället som för idag behöva motivera för kommunen varför det finns särskilda skäl för att man ska få bygga, så måste kommunen motivera i domstol varför det finns särskilda skäl för att inte bygga. Därutöver bör mark ha deadlines med straffavgifter om man inte bygger på dem, och de bör automatiskt starta en budgivning om man vill köpa en bit mark från kommunen.

Detta är reella förslag på hur vi motarbetar Nimbyism och byggnationsmotstånd, det är endast med en korrekt diagnos som patienten kan bli frisk.

Källa Migrationsverket, SCB.

Data: Kommunmottagna.xlsx

Jönsson (C) svar på försörjningskravet gör mig ännu mer konfunderad.

Johanna Jönsson som är riksdagsledamot för centerpartiet men även migrationspolitisk talesperson har skrivit ett inlägg om moderaternas försörjningskrav.

JJ diskuterar ingående och sakligt hur hon ser på frågan. Delvis med detta:

För även om vi skulle införa utökade försörjningskrav så skulle det bara minska antalet personer som söker sig hit med en liten, liten del.

Här blir jag lite konfunderad. Delvis för att Jönsson gör två fel, för det första så utgår hon helt enkelt ifrån att de som idag vill ta hit sin nya partner aldrig kommer komma i arbete och kunna uppbära ganska enkla krav som en vanlig lön och en dräglig bostad. Vad försörjningskravets effekt är att man skjuter upp sin anhöriginvandring till en tidsperiod där man kan försörja personen i fråga – inget annat.

För det andra utgår hon ifrån att de som berörs av av detta skulle vara väldigt få. Känner Johanna Jönsson inte till hur svensk migrations komposition ser ut? Faktum är att den icke-humanitära anhöriginvandringen (m.a.o. exklusive flyktinganhöriga, hädanefter kallad anhöriginvandring) är den allra största delen av den migration som Sverige har ett försörjningsansvar för – Det är inte ”en liten, liten del”. Se för er själva:

K'lla: Migrationsverket

Källa: Migrationsverket

Faktum är att denna graf är missvisande. Kategorin flyktinganhöriga ger bilden av att det endast är familjeåterföreningar, faktum är att om en flykting som kommer till Sverige och får bifall på sin asylansökan och inom två år gifter sig så räknas den nya partnern som flyktinganhörig. Hela 40% av av flyktinganhöriga är barnlösa som ger en viss indikation på hur nyetablerade de är.

Jönsson skriver själv att hon har svårt att förstå sig på statistiken och skriver att förra året var det ”endast” 15 000 räknades till gruppen ”nyetablerade relationer”. Detta stämmer inte. Tyvärr verkar det som att hon tittat på 2014 år siffror fram till november samt blandat ihop begreppen. År 2013 var det 18 541 anhöriginvandrade (ex. flyktinganhöriga). Av denna grupp är runt 90% nyetablerade relationer. Jämför denna siffra med de 28 532 som fick asyl förra året, jag skulle inte våga att kalla det för en liten siffra.

Från den statliga AKKA-utredningen kan vi läsa ännu mer fakta om anhöriginvandringens komposition. Endast en tredjedel av anhöriginvandringen är gifta med en inrikes född person, 2/3 invandrar till en anknytningsperson som är utrikes född och oftast väldigt tidigt när personen i fråga inte är förankrad på arbetsmarknaden. Vi kan även läsa att det endast är en minoritet av anhöringinvandrare som kommer till Sverige har barn.

Barn

Källa: SOU 2012:69 Bilaga 2

Det är nästintill barockt att som Johanna Jönsson försöka påskina att detta handlar om barn. Som vi ser i graferna till höger så är det ganska tydligt att det är en väldigt liten andel av anhöriginvandrarna och de som fått sitt asyl bifall som har barn.

Att som Jönsson försöker samtidigt att relativisera det faktum att hela 30% av anhöriginvandrarna går rakt in i försörjningsstöd är inte acceptabelt. Med tanke på att endast 4,5% av befolkningen lever på existensminimum är det en smula häpnadsväckande att man så nonchalant avfärdar det faktum att det är en överrepresentation på 660%.

Efter 5 år i Sverige är endast 40% av anhöriginvandrade kvinnor i sysselsättning.

Det man lätt glömmer är att barnlöshet vid invandringsåret knappast ett långvarigt tillstånd. Samtliga av dessa barn kommer tillhöra det Håkan Juholt definerade som ”barnfattigdom” och kommer ärva sina föräldras svaga förankning på arbetsmarknaden – istället för att låta anknytningspersonen etablera sig på arbetsmarknaden före anhöriginvandring.

Det är ingen hemlighet att en barnlös eller ensamstående har mycket lättare att ta arbeten på obekväma tider, att flytta dit jobben finns eller ha möjligheter att ta deltidsjobb i kombination för studier och få in en fot på arbetsmarknaden jämfört med en person som har barn.

Detta är inte som det påstås en försumbar summa för statskassan. Kostnaden för försörjningsstödet kan inte räknas i kronor och ören i statskassan. Se Malmö eller Södertälje, Husby och Angered där mer än var 10:e medborgare lever på existensminimum. Det är försumbara summor i socialbidrag kan man tycka på en budget på 1600 miljarder. Men har man då räknat på priset i samhällskostnad och mänskligt utanförskap?

Är det en så närodlad uppfattning kommunerna anser att långvarigt försörjningsstöd som till 67% uppbärs av utrikes födda är en sådan marginell företeelse att den är försumbar?

Denna databefriade inställning till migration är skadlig – rimligtvis kan man vara emot försörjningskravet av många skäl – men att på sådan nonchalant sätt utgå ifrån sin magkänsla istället för data är skadligt. Men Johanna Jönsson intar en ställning som oavhängigt fakta säger detta:

Men kan man då inte ändå tycka att det är rimligt att den som vill ta hit sin “nya” kärlek också står för försörjningen istället för att det ska belasta de gemensamma välfärdssystemen. Jo, det kan jag i viss mån tycka. Men problemet då är att det med dagens system i praktiken innebär att Migrationsverket ska bedöma vad som är en rimlig levnadsstandard. För den lilla grupp som redan idag omfattas av försörjningskravet har det definierats som att man måste ha ett heltidsjobb, eller motsvarande, och att man måste ha minst två rum i sin lägenhet. Om den som kommer även har med sig ett barn så krävs tre rum.

Men Jönsson argumenterar inte för justering av försörjningskraven, hon argumenterar ju för varför de inte ska gälla fler grupper än den minimala grupp som täcks av det idag. Centerpartiet har knappast framfört det som orsaker till sitt motstånd mot reformen.

Det betyder alltså att det par som vill tränga ihop sig i en etta (rätt vanligt i våra storstäder) och äta nudlar inte har rätt att göra det.

Nu blir jag osäker om jag och Jönsson bor i samma land. Mig veterligen blir det automatisk de gemensamma välfärdssystemets problem när familjer som endast har råd med nudlar bor i en liten etta. Det blir kommunens socialförvaltnings problem när existensminimum inte går att nå, när de får tillökning och vill ha bostad från den sociala kvoten. När barnen växer upp i trångboddhet som hämmar deras studier och hamnar på gatan i stök och kriminalitet blir det samhällets problem. Det blir vårt gemensamma problem.

I ett läge där 29 861 personer  fått asyl i år skulle våra kommuner nog vara väldigt tacksamma om man samtidigt inte pålades ansvaret för ytterligare 15 000 anhöriginvandrare utan att ansvaret hamnade på anknytningspersonen. Det sitter fast 13 000 personer som fått asyl i anläggningar som migrationsverket hyr från campingplatser och liknande.

I mitt förra inlägg kunde ni läsa om min fostermors visdomsord, detta är inte att ta lätt på då hon själv kom som anhöriginvandrare till min fosterfar som hade bott ett fåtal år i Sverige. Han levde som arbetslös på försörjningsstöd, när min lillasyster kom till livet så var det kommunen som fick ansvaret att ordna en större bostad till oss än den andrahands tvåa han hyrde. Det blev en lägenhet i Husby. Så byggs ett utanförskap upp. Om politiker och tyckare i denna fråga ska basera sina åsikter fritt från data vore det klädsamt om de lyssnade på de som levt i detta system.

Ett utökat försörjningsansvar vore om något att ha rätt fokus som löser många av de utmaningar vi står inför.

”Liberaler”: Rättighet att få min nya brud finansierad av staten.

Det har blivit en diskussion om moderaternas åsikter kring försörjningskravet om anhöriginvandringen. Det går helt enkelt ut på att man måste ha en lön och en enkel bostad för att kunna vara sponsor till en anhörig. Det spinn som media har påbörjat ivrigt påhejat av ”liberaler” i främst andra allianspartier saknar all form av verklighetsförankring.

I sin ton vill man göra gällande att detta skulle vara en ny position. Något som helt enkelt inte är sant. Moderaterna har haft denna åsikt sedan 2005. Vi har presenterat detta ett flertag gånger innan, 2009, 2012, 2013, 2014. Att som DN eller som diverse tyckare försöka klistra främlingsfientlighet på åsikten att man ska försörja sin egen familj istället för att skicka notan till skattebetalarna är minst sagt bisarr, speciellt när det kommer från människor som kallar sig liberaler.

Den andra felaktigheten är att man skapar som vanligt en falsk dikotomi. De ger bilden av att anhöriginvandring är enbart splittrade familjer med småbarn av krig, därför kan vi inte ställa krav på anknytningspersonen att inte vara bidragsberoende för att få hit sin familj.

Det är ju barn det handlar om till största delen och där tycker inte heller Moderaterna att man ska skärpa kraven. Det blir bara symbolpolitik. – Johanna Jönsson (C) till DN.

Anhöriginvandrare

Mellan 1980 till 2013 har 714 320 personer anhöriginvandrat till Sverige. Av dessa var endast 20% flyktinganhöriga. Att låta denna minoritet av anhöriga få vara en våt filt över resterande 80% är barockt.

Mellan 2008-2012 var 70% av de totala anhöringinvandringen så kallade ”nyetablerad anknytning”. Det är en överhängande del kvinnor som tillhör denna kategori. Det är alltså inte barn, det är inte splittrade krigsflyktingfamiljer. Det är distansäktenskap.

Det är med andra ord helt nya äktenskap med personer som man känt under en kort tid, det vanligaste scenariot är att man åker till Thailand eller ett av våra vanliga invandringsländer som Irak, Serbien eller Iran. Man gifter sig, kommer tillbaka till Sverige och går till migrationsverket och vill ta hit personen i fråga.

Ungefär en tredjedel av kvinnor som anhöriginvandrar gör det direkt till ett liv i socialbidrag. En direktbiljett i bidragsberoende.  Något som inte bara försenar inträde till den svenska arbetsmarknaden till den nya make/maka utan även försvårar anknytningspersonens inträde till arbetsmarknaden då bidragen justeras uppåt på grund av att hushållet växer. Man får ökade marginaleffekter helt enkelt. Att ha synpunkter på denna huvudlösa konstruktion utmålas som ”inhumant”.

Min mor envisades att endast låta mig flytta ihop med tjejen och skaffa familj när vi hade råd att försörja oss själva, hade pluggat klart och etablerat mig på arbetsmarknaden. Att staten skulle bygga sitt anhöriginvandringssystem på klokskaper som är självklara för varenda förälder i världen verkar vara för ”inhumant”, det som gör det märkligt är att många av dessa personer har mage att i samma andetag kalla sig  ”liberaler”.

Vad är Magdalena Andersson (S) rädd för?

EU

Idag kommer regeringen besluta om att avskaffa SCB:s uppdrag att följa upp sysselsättningsgraden för åldrarna 20-64 år. Det märkliga är att på regeringens startsida så har de endast publicerat förra regeringssammanträdets dagordning, inte dagens. Däremot har jag lyckats få tag på den aktuella dagordningen för Magdalena Andersson. Punkt nr 6 på sid 2 är:

”Återtagande av uppdrag till Statistiska centralbyrån om sysselsättningsmål”

Vad betyder då detta? Såhär beskrev SCB sitt uppdrag 2006:

Regeringen har som mål att 80 procent av befolkningen i åldern 20-64 år skall vara sysselsatta på den reguljära arbetsmarknaden. För att kunna följa upp detta mål har SCB fått i uppdrag att varje månad ta fram och publicera uppgifter om andelen sysselsatta på den reguljära arbetsmarknaden i nämnda åldersgrupp.

Det är alltså detta uppdrag som regeringen tar bort från SCB. Varför kan man fråga sig? Ett utdrag ur Alliansen valmanifest 2014 ger oss en hint:

År 2020 är vårt mål att över fem miljoner människor ska jobba genom att sysselsättningen ökar med 350 000 under perioden 2014–2020, förutsatt att ingen ny allvarlig störning drabbar den svenska ekonomin. Med 350 000 fler sysselsatta 2020 uppskattas sysselsättningsgraden 20-64 år till 82 procent 2020.

Med andra ord är Magdalena Anderssons finansdepartement livrädda för att jämföras med Alliansens sysselsättningsambitioner och vill endast fokusera på arbetslösheten. Varför kan man fråga sig? Magnus Henrekson, professor och vd för Institutet för Näringslivsforskning, förklarade detta föredömligt på SvD igår.

Ett exempel: om sysselsättningen är 80 procent, men 90 procent säger sig vilja ha ett jobb då blir arbetslösheten 10 procent. Om sysselsättningen i stället är 60 procent, men bara 65 procent säger sig vilja ha ett jobb, är arbetslösheten bara hälften så stor trots att sysselsättningen är mycket lägre.

Med andra ord är arbetslöshetsmåttet helt värdelöst utan sysselsättningsmåttet. Då kan man via AMS-åtgärder, bidragshöjningar, skattehöjningar och förtidspension sänka arbetslösheten. Men då minskar sysselsättningsgraden – vilken tur för Magdalena Andersson att hon försvårar för SCB att publicera siffror.

Jonas Sjösteds vallöfte till våldtäktsmän

Svenskt fängelse

Jonas Sjöstedt vill ha halvtidsfrigivning för förstagångsförbrytare vid gott uppförande på anstalt. När han i SVT konfronterades med att han ville halvtidsfrige våldtäktsmän så svarade han att tycker att människor som visat att de gett upp sitt kriminella liv och skött sig ska få komma ut på halvtid.

På Vänsterpartiets hemsida står detta:

”För att öka förutsättningarna för rehabiliteringen till ett liv i frihet och undvika de skadliga effekter som uppkommer vid längre fängelsestraff vill Vänsterpartiet bland annat återinföra halvtidsfrigivning för förstagångsdömda och införa en grundutbildningsgaranti upp till gymnasienivå och möjlighet till yrkesutbildningar för intagna i kriminalvården samt öka användandet av elektronisk fotboja som ett alternativ att avtjäna ett utdömt straff på.”

Jonas Sjöstedt sprider helt enkelt myten om att våldtäktsmän skulle vara stökiga individer med kriminellt liv. Denna så kallade feminist till partiledare inser inte att våldtäkter sker oftast av personer i ens bekantskapskrets och ofta har väldigt ordnade liv och beteenden. De är inte i behov av gymnasieutbildningar och svetsarkurser. Med andra ord så är de knappast de stökiga, eller återkommande kunderna hos Kriminalvården, och därmed kommer de inte ha några problem att följa de ganska enkla och basala instruktioner som finns i svenska fängelsen. Men det mest häpnadsväckande är att de vill inte ens ha dem i fängelse, med elektroniska fotbojor ska dessa människor ges bekvämligheterna av deras eget hem och samtidigt friges från dessa fotbojor endast efter halvtid av deras straff.

Häpnadsväckande är att Vänsterpartiet i sin kriminalpolitik helt saknar brottsoffret och det allmänpreventiva perspektivet, det är av hänsyn för våldtäktsmän och andra kriminella som vänsterpartiet formar sina reformer.

När han fick frågan i partiledarutfrågningen om hustrumisshandlare svarade han likadant, nämligen att de också ska få halvtidsfrigivning – men hustrumisshandlare är oftast förstagångsförbrytare – där kvinnor ofta har en enda chans att efter lång tortyr hos dessa män komma fri och göra sin anmälan – dessa vill Jonas Sjöstedt också halvera straffet för.

Det intressanta med Jonas Sjöstedts resonemang är att det är det svenska systemet med att döma förbrytelser i klump så kan en tex serievåldtäktsman, som oftast inte har några tidigare förbrytelser, men när man griper honom med många våldtäktsförsök och våldtäkter bakom sig räknas som en förstagångsförbrytare. Trots att personen ifråga kan ha terroriserat hela städer i år.

Dumt Sjöstedt, speciellt från en person som kallar sig feminist. Vänsterpartiet verkar visst vara till salu, fast till samhällets värsta fasor.